Kristallglas

Det nya året är här.

Någon snö är inte här.

Jag har inte arbetat så hårt på att få till någon snö heller. Det är sanningen. Jag har legat lågt och tyckt att det är bra som det är.

För inte vill ni väl gå och ramla och bryta era ben?

Nej.

Kunde väl tro det. Därför har jag låtit den mesta snön ramla ner i form av vatten. Att det sedan blivit en glashinna överallt kan ni inte anklaga mig för. Det är Kung Bore som spelar er ett spratt. Han är en buse. Det har jag väl talat om tidigare. Annars så vet ni det nu. Buse, var ordet. Man kan inte lita på honom. Han gör precis som han vill.

Vissa år vill han inget och andra år är han alldeles för generös. Snö till midsommar är väl att ta i. Men det har hänt. Snö i september har också hänt. Och då menar jag inte i norrnorra delarna av vårt land. För där busar han runt tidigt och sent. Där hinner de ju inte ställa undan sparken ens för så snart återkommer han.

Dock. Det glas Kung Bore ändå framställt åt er människor är vackert. Som kristall. Genomsynligt. Inte sådan där grumlig is som han många gånger ställer till med. Denna gång har han varit riktigt konstnärlig i sin framfart. Kanske vill han fjäska in sig hos mig, Snöprinsessan. Därför är det kristallglas som ligger på gator, vägar och torg. Allt för att behaga mig.

Jag älskar ju glas. Ju finare och skörare desto bättre. Glaset ska vara tunt och skört, men starkt och klingande. Ha ett djup som sällan skådats på glas. Kristallglas. Kristall. Gärna med små fragment i som glittrar och glimmar och ger fantasin vingar. Bubblor... bitvis frostat... åh, jag smälter då.

Glasskon har jag tappat... liksom hon i sagan. Synd det. Har någon hittat den?

© Snöprinsessan