Första advent

Blå himmel.
Sol.
Frost på marken.
Några minusgrader.

Första advent. Första ljuset ska tändas. Det går mot jul.
Advent är väntan. Väntan på julen. Väntan på förlösningen på all stress för att hinna klart till den stora dagen.

Men...

om vi inte stressar så kommer julen ändå. För vi vet ju att varje år i december kommer julen. Och varje år kommer julen oavsett vad vi gör. Även om vi inte gör ett smack för att julpyssla, julstäda, julstressa och julflänga... så blir det jul i alla fall.

När julaftonen inträder på scenen är det julafton oavsett vad du hunnit eller inte. Det är bara att konstatera. Går inte att ändra på.

Och vem har hittat på att det ska vara storstädat precis överallt till jul?
Och vem har hittat på att det behövs sjuttioelva olika sorters bröd av alla de slag?
Och vem har hittat på att den som köper flest julklappar vinner det stora julslaget?
Och vem har hittat på att allt, precis allt... ska vara tipp topp?

Går du på den myten så ligger du snart där med hjärtslag i slaget om vem som har värsta och häftigaste julen. Och hur häftigt är det med hjärtslag på julaftonen? Är det då man har vunnit? Det kanske är första pris. Eller hur?

Den som dånar av först vinner. Den som tagit ut sig så i julbestyren att den äventyrar sitt liv till och med. Den som själv inte kommer att bevista julen.

Nä, nu coolar vi ner oss lite och låter julen bli en fridens stund. En stund med avkoppling och samvaro. Tid att andas och reflektera. Omtanke om varandra i stället för tävlan om vem som har gjort mest eller bäst. Vila och utevistelse. En liten tupplur på eftermiddagen.

Så blir allt så bra, ska ni se.

© Snöprinsessan