Jag vill önska er...

~Gott Nytt År 2007~

Sista skälvande dagen...

innan nyårsaftonen.

Så har då ännu ett år gått. Egentligen borde jag ha någon sorts genomgång och sammanställning över vad som varit i mitt liv.

Men...

känner inte riktigt för det.

I morgon kanske... för då är sista chansen att göra något år 2006. Vid tolvslaget är det definitivt slut på tidsfristen att göra något av det år som varit.

© Snöprinsessan

Snö?

Nej!

Ingen snö så långt ögat kan nå. Lite frost i fingrarna kan skönjas liksom frost på gräset och de fallna löven. Annars är världen som om den bestod av höst för evigt.

Är det inte frost så är det regn. Och ännu mer regn. Mörkt som i en säck. Blåsigt.

Vem inbillar sig då att det är vinter?

© Snöprinsessan

Nyårsförväntningar

Nytt år.

Det förpliktigar.

Jag förväntar mig mycket av år 2007. Mer av allting som är positivt. Mindre av det som är negativt. För det negativa ska ju bort ur mitt liv. Jag har inte plats för negativitet. Inte ork och inte tid för det heller. Varför ska jag ha negativitet i mitt liv när det finns så mycket positivt att ägna sig åt.

Mer tankar och mer utveckling. Mer skriva och mer måla. Mer kreativitet. Massor med kreativitet. Utveckla och finjustera min kropp. Och sinnet. Inte att förglömma... sinnet. Kanske det viktigaste just nu. Detta att få utveckla sinnet. Sinne för det sköna. Sinne för det ljuva i livet. Sinne för allt jag kan och vill. Sinne för mig själv.

Jag förväntar mig mycket av år 2007.

Så nu gäller det för det nya året att samarbeta med mig. Nu är det slut med krokben och småsinthet från de gamla åren. Nu vill jag blomma och verka. Vara mig själv och den jag verkligen är. Bli accepterad för den jag är. Helt och fullt accepterad.

Detta år vill jag få ihop fler bitar i mitt livspussel. Fler bitar som är viktiga för mig. Som gör mig. Bitar som fattats mig under många år.

Jag har en liten bild av hur detta kan bli i mitt bakhuvud. Måste fila lite till på den bilden. Jämna till några hörn och lägga till lite fler saker eftersom. Min inre skattkarta. Kanske skulle göra en fullt synlig skattkarta också. En som omvärlden kan beskåda. För den jag redan gjort en gång har uppfyllts till stor del. Detta utan att jag använt mig av massor av krafter. Det har liksom gått på räls. Självuppfyllande.

En till skattkarta ska jag göra. Beslutet är fattat. Dags att skrida till verket. Det nya året är på gång med stormsteg. Likaså jag!

© Snöprinsessan

Julens avsked

Julen kom, sågs och försvann sedan igen.

Skir och nätt stegade julen in i min boning. Lite tyst och försynt tassade Julen runt i rum efter rum. In i hjärta efter hjärta. Log en smula, och värmde hjärtat och sinnet. Strök lätt över kinden med ett milt finger. Log igen. Och fortsatte ut genom dörren för denna gång.

Det känns som om Julen tog avsked lite för snabbt i år. Ingen hade nog någon riktig ork att förverkliga den där Carl Larssonjulen. Fast jag vet ju att Carl Larsson firade sin jul och vi andra firar våra jular. Och att den jul som sagde man firade inte går att få igen. Den är förgången och försvunnen i tidens bankvalv. Varje jul är en ny jul och kommer inte igen. Men varje jul kan efterlikna den som herr Larsson firade. På så sätt kan denne Juls ättlingar leva vidare och frodas av god mat och juleting.

Snön har lyst med sin frånvaro. Tänk att snö kan lysa även om den inte finns. För det som lyser med sin frånvaro lyser ju ändå. Konstigt. Minst sagt konstigt. Hur kan det lysa som inte finns? Vem har hittat på denna osanning?

I alla fall, snön har lyst med sin frånvaro. Månen har lyst som en halv rund ost. Inte ens den har orkat att fira jul ordentligt.

Ljus och lyktor har lyst. Verkligen lyst. Fullproppade med ljus i sina magar har de givit ljus och värme i vårt hus. Juleljus och julevärme. Röda, orange, rosa, lila och turkosa har lyktorna spritt sitt ljus över hemmet. Fönsterstjärnor, elektriska adventsljusstakar och julgransbelysningen har strålat i kapp med stearinljusen. Upplysning är ett lämpligt ord i juletid.

Upplysning kan stå för så mycket olika. Både ljus och kunskap. Lika viktiga båda. För vad vore livet utan upplysning?

© Snöprinsessan

Julförälskelse

Att blir förälskad i juletid är en härlig känsla. En stor känsla. En nästan helig känsla.

Så länge jag kan minnas har jag varit förälskad i juletid. Ja, det är sant. Men det är inte samma juletid hela tiden. För varje år är det en ny juletid. Ingen är den andra lik. Bara snarlika. Ljusa, mörka, långa, mysiga, mjuka och med känsla och omtanke. Snarlika men ändå så olika.

Jag bönar och ber att jag aldrig ska sluta att vara förälskad i juletid. Må jag sitta på hemmet på mycket gamla dagar och drömma, tråna och sukta. Allt för att till sist få den utvalda juletiden i min famn. Få rå om den lika mycket som under tidigare år.

© Snöprinsessan
Andra bloggar om: snöprinsessan, förälskad, förälskelse, juletid, famn, kär, känsla, omtanke

Drömläge

Jag drömmer.

Länge och mycket och ofta drömmer jag. Både vaken och sovande drömmer jag.

Åh, vad jag önskar att vissa drömmar går i uppfyllelse. Jag längtar och väntar och trängtar. I vaket tillstånd ber jag om att de goda drömmarna ska bli verklighet. I vaket tillstånd gör jag det som för närvarande är möjligt att göra för att de ska bli verklighet.

Livet skulle bli så bra om drömmarna uppfylldes. Så underbart bra.

Hur är det med dina drömmar?
Vad drömmer du om?

© Snöprinsessan

Julkänsla

Julkänsla.

Ibland finns den där. Stark och ljuvlig. Lika het som lågan på ett tänt stearinljus. Vilt dansande i kroppen. Pirrig och lustfylld. Obändig och gladlynt. Som en stark kärlek. Jag blir som kolsyrad i hela mig, från topp till tå. Ögonen lyser.

Så plötsligt...

är julkänslan borta. Någon annanstans. Inte hos mig. Kanske hos dig. Och jag längtar efter min julkänsla. Försöker få fatt i den. Men som en hal skridskois slinker den mig ur händerna. Pirret är borta. Ögonens ljus har slocknat. Var det inte mer?

Julkänslan och jag har ett av-och-till-förhållande.

Vi kan inte bestämma oss. Rättare sagt, julkänslan kan inte bestämma sig. Jag är bestämd. Mycket bestämd. Jag vill ha julkänslan. Man ska inte leka med känslor har jag lärt mig. Så ge mig nu tillbaka julkänslan.

© Snöprinsessan

God Jul och Gott Nytt År

Julen står i farstun och stampar. Bara några dagar kvar så är det julafton.

Som den Snöprinsessa jag är så älskar jag julen. Alla ljusen, julgranen, julklapparna och julematen. Alla lediga dagar då inga krav finns att producera och vara effektiv. Julaftonens tomtegröt, en sed sedan barnaåren. Julklapparnas förväntan. Öppnandet. Choklad, kaffe, julkaka och tända stearinljus. Beundra julklapparna man fått. Skänka en tanke till de som inte finns med oss i jultid. Men som ändå är med.

Juldagen. Avslappnad i pyjamas, morgonrock och tofflor får juldagen gå. Endast avbruten av en eller annan frisk promenad i vintervädret. Tid för film på tv. Tid för fika. Tid för mys. Lugnet ligger lojt över alla.

Annandagen. Lugnet finns där. Men en och annan börjar sticka upp huvudet ur lojheten och vädra morgonluft. Sista juldagen. Sedan kommer mellandagar fram till nyår.

© Snöprinsessan

Föraning

Han är på väg. Jag har sett honom.

Det var i skymningen han kom åkande tvärs över himlen. Släden var dragen av ystra renar som slog gnistor med klövarna. Släden var tom på julklappar, det var ju troligen varmkörning inför det stora uppdraget på söndag.

Han slog med piskan i luften så att det gnistrade även om den. Skrattade högt och ljudligt... ho ho ho så det ekade mot bergen i väster.

Så nu vet vi att det snart är dags. För han är på väg...

© Snöprinsessan

Decembers snabba snö

Tisdagen före jul kom snön.
Virvlade vit och förförisk genom den svala luften.
Målade världen vit så gott den kunde.
Singlade och snodde glatt runt överallt.
Världen ljusnade betydligt. Förutom där det var stor asfaltväg.
Människorna gladde sig. Temperaturen var under noll.

Onsdagen före jul kom. Och med den värmen igen. Snön mörknade och blev deprimerat trött. Rann lite skamsen ner i avloppen. Lämnade en falsk osynlig ishinna kvar. Som gjord för benbrott när man har för brått.

Eftersom jag inte hade hjälp av Kung Bore med snön så blev det inte mycket av den. Jag gjorde så gott jag kunde för att glädja människorna. Men pensionären Höst var fortfarande starkare än vad jag är.

Sorry...

© Snöprinsessan

Omnämnd

Min text "Solsnö" finns med i tidningen Levas januarinummer som precis kommit i brevlådan.

Under vinjetten "Månadens brev" publiceras texten. Fortfarande är det lite märkligt att se sina ord på annat sätt än i en blogg eller i ordbehandlingen. Först när jag läste början av texten så var den så bekant... sen visste jag varför den var bekant med mig. Den var ju en del av mig.

Så enkelt.

Men inte är det alldeles enkelt när man som jag skrivit tusentals ord. År efter år har jag präntat ned vad jag vill och känner och tänker och tycker. Ord efter ord staplade på varandra som legoklossar till ett högt torn. Fast på ledden.

Nu minns jag faktiskt inte allt jag skrivit. Det börjar vara för mycket. Men så fort jag ser det så känner jag ju igen. Jag har min egen stil och kan den utantill.

© Snöprinsessan

Mardröm om julgranen

Jag hör ljud från inomhusförrådet.

Det rasslar och prasslar så smått... suckar lite. Först blev jag rädd, det måste jag erkänna. Men eftersom har jag vant mig.

Ljuden har tilltagit i styrka de senaste dagarna. Det går inte längre att bara nonchalera dem. Måste nog göra något åt detta.

Lite försynta stampningar har också börjat. Förutom suckandet och pustande. Tyckte mig här om dagen höra någon som sjöng en julsång i inomhusförrådet... men där ska inte finnas någon som kan sjunga. Jag har inte varit ut i detta förråd på ett tag... och känner inte för att gå dit heller med tanke på ljuden.

Vet...

att jag kommer att bli övertalad. Söndersnackad och bevekad. Få skavsår i öronen och blänk i ögonen. Jag bara vet det.

Känner på mig att det nu börjar vara dags också. Precis som alla år. Och att hur jag än slingrar mig kommer jag inte undan. Det barkar dithän hur jag än beter mig. Går inte att göra något åt. Det är som det är.

Julgranen pockar på att få komma in i min boning. Och jag faller för den som en fura för skogshuggarens motorsåg. För naturligtvis är det julgranen som bråkat i inneförrådet. Den inser att tomtarna och lite annat fått komma in i den goda värmen och frottera sig med oss. Så varför ska den ligga kvar i sin kartong i det kylslagna förrådet? Om den inte får komma in snarast så hotar den med att spränga kartongen och låta katten klättra runt bland sina grenar under hela julen.

Och sådant kan jag ju inte gå med på.

Det är ju som mina värsta mardrömmar... detta att katten ska klampa runt bland julgransljus och lysa med ögonen. Slår sedan sönder julgranskulorna och sittande på en gren invid stammen skrattar den åt mig och åt vad den kunde göra med min gran. För att, när den skrattat färdigt, välta hela granen över hundskocken som tittat på och elektrifiera både sig själv och hundarna.

Sen får jag fira jul utan julgran men med lysande katt och hundar. Det blir en annorlunda jul. Jag föredrar att ta in granen snart i stället för det scenario jag just sett för mina mörkblå.

© Snöprinsessan

Tänd dina ljus

Tänd dina ljus.
Det är nu i mörkret de behövs.

Tänd ett ljus bara för att det är så vackert.
Tänd ett ljus för att det första vill ha sällskap.
Tänd ett ljus för att minna dig om sommaren.
Tänd ett ljus för att stanna upp i nuet och bara andas.
Tänd ett ljus för att få lite ro i julestöket.
Tänd ett ljus för de som inte firar med er denna jul.
Tänd ett ljus för nuet och framtiden.
Tänd ett ljus och fira att du är just du.
Tänd ett ljus för att jaga mörkret på flykten.

Tänd ett ljus av vilken anledning du vill.

Bara... tänd ett ljus.

© Snöprinsessan

Decembers svärta

Decembers svärta ligger djupt förankrad över vårt lilla land här i nord.

Snön som skulle lysa upp tillvaron en smula lyser med sin frånvaro. Hur ska det kunna bli jul utan snö?

Så Snöprinsessa jag är har jag i detta ögonblick ingen tanke om hur snöbristen ska lösas. Jag är lite rädd för att utmana makterna och ta till mina egna medel. För i stället för lagom skimrande glimrande upplysande snömängd så är jag rädd för att Kung Bore tar mina snöförsök som en tävling och hjälper mig på traven. Då blir det tre meter snö i ett nafs i stället för den decimeter som jag tänkte mig.

Därför ligger jag lågt.

Ni får ha överseende med mitt beslut, och låta naturen ha sin gång denna december. Jag önskar ingen att behöva skotta bort tre meter snö... om det ens går att skotta bort. Det blir nog på många ställen i stället att gräva tunnlar att krypa genom.

Och vem vill krypa i tunnlar till arbetet och affären?

© Snöprinsessan

Snö eller inte snö...

Har funderat på detta med snö.

Ska jag ge folket snö eller ska jag hålla på snön lite till?

Än är det ju inte julafton...

men samtidigt gör sig juleljusen bättre till lite snö. Jag är lite rädd att bjuder jag in Kung Bore för att vi ska se till att landet Falukorv får snö så kan inte Snökungen hålla sig från att ösa ut mer än tillräckligt med snö. Han kan liksom inte hålla igen när han startat att vräka ut snö. Hur jag än försöker att hindra honom från att ösa ut allt för mycket så tar det inte stopp ändå. Han har ingen som helst känsla för måttlighet. Inte heller lyssnar han på goda råd från andra, som mig. Eller alla snöskottande förbannande människor.

Ett annat aber med att bjuda in Kung Bore är att han stannar så länge. Inte heller här har han något som helst vett för vad etiketten bjuder. Han tror att han kan göra som han vill. Totalt obildbar är vad han är. En liten stund är han kul... men i det långa loppet är han tråkig, träig och trist.

Risken finns att han går bärsärkagång när han väl infinner sig. Han har ju hållit sig borta länge denna vinter. Eller höst kanske är rättare ord, för vinter har det ju ännu inte blivit trots att det är dags. Och vem vill ha Kung Bore på bärsärkagång? Inte jag i alla fall... och inte du heller antar jag. Troligen kommer han då tillsammans med Herr Vind och gör stor entre. Vräker omkull träd och river upp himmel och jord för lite snö. Men när han säger lite snö då brukar det vara en meter eller så... och hårdpackat på fel ställen. Elektriciteten tar de med sig när de avlägsnar sig. Allt för att vara på tvären och trilskas.

Nä, jag tror nog att jag låter bli att ge er snö... ett tag till.

© Snöprinsessan

Decemberdimma under månen

I kväll var det en ljus skir dimma som låg över staden där jag bor. Över denna skira vita dimma hängde månen klar och kall tillsammans med tusen åter tusen stjärnor.

Jag som stod på en höjd och tittade in mot stadens centrum långt där borta såg denna vackra bild. För vackert var det. Magiskt... är ännu närmare sanningen.

Man både såg och inte såg stadens centrum. Gatljusen syntes genom dimman lite diffust och fantasieggande. Dimman låg bara precis inne i centrum... som lite utsuddad i kanterna. Ovan dimman var klar mörkblå himmel med måne och stjärnor.

Länge stod jag och bara beundrade konstverket.

© Snöprinsessan

En pratstund

Att sitta på månens skära och dingla med benen. Slänga ut en metrev och se den försvinna ner i sjöns vatten medan jag väntar på napp. Det är en av mina favoritönskemål.

Jag vet ju att sådant är bara fantasier och påhitt. Men ändå vill jag göra det. Ända sedan jag var litet barn har jag tittat på månen och fantiserat om detta.

Och när jag sitter där på månskäran så tänkte jag samtidigt passa på att prata lite med gubben i månen. Höra hans tankar om saker och ting och världsläget. Han har ju bra utsikt och koll över jorden där han befinner sig... borde ju ha sett och hört bra mycket.

Jag tror också att mångubben är en riktig filur och spelevink. Snabb i ordet och tanken och busig som få. En luring som gillar att skämta och hitta på bus... som fantiserar som jag. Där vill jag sitta och diskutera och slänga käft med honom, tittande ner på vår vackra jord. Med stjärnorna bakom ryggen och ovan huvudet skulle vi ha en kul stund.

För att sedan ta mig ner från månskäran begär jag bara fram änglarnas höga himlastege och klättrar ner. För när jag är så högt uppe har jag ingen som helst höjdrädsla.

© Snöprinsessan

Decembermåne

Den allt magrare decembermånen kikade fram bakom ett glest moln när jag var ute och åkte med bilen i kvällsmörkret.

Snabbt rev vinden av månen den lilla tunna molnrevan och kastade den vidare ut i natten. Snart fann månen en ny liten dress att skyla sin magrande lekamen med.

Månen har nu full konkurrens med alla upplysta julfönster i min lilla stad. Både människors boningar och affärens fönster lyser så att man kan tro att det nästan är full dag.

Kan ju vara därför månen magrar och skyler sin allt mer tunna lekamen. Och därför vinden finner det roligt att slita bort den skylande tunna klädnaden.

Vinden är mer än lovligt busig och lynnig i kväll. Sliter i träden och sliter i dem som är ute i mörkret och vandrar. Lämnar ingen orörd. Petar och fingrar på allt och alla och överallt. Den knackar och bultar runt huset. Pickar på fönstret. Strör ut lite ytterst små tunna regndroppar... ångrar sig och blåser bort dem. Men snart är de tunna och små dropparna tillbaks igen.

För att fördriva vinden och regnet har jag tänt adventsbelysningen i alla fönster. Både dörrar och fönster är stängda för den fräcka vinden. Jag har barrikaderat mig väl.

Sittande innanför mitt fönster ser jag månen på sin vandring i mörkret.

© Snöprinsessan

Decembervackrast

Bland det allra vackraste jag vet...
är ett par glittrande glada ögon som tittar på mig.

På andra plats bland det vackraste jag vet...
kommer alla adventsljusstakar och stjärnor.

Sedan...
kommer resten.

© Snöprinsessan

Dagens visdomskort 7 december 2006

VIPSTARS TAROT VISDOMSKORT

5 i Bägare
Du bör släppa det som ställer krav på dig och våga vara öppen för introspektion... Sanningen finns inom dig själv- Avvakta!

Visdomskort

Ljuva decembersömn

Jag är trött.

Jag ska gå och dra något varmt och mjukt över mig. Snurra in mig och gosa ner mig. Breda ut mitt långa hår.

Andas djupt och njutningsfullt. Suckande...

Inte se något i mörkret mer än antydan av fönstren. För i mörkret är alla katter grå, sägs det.

Jag ska le lyckligt. Be om ljuva drömmar. Stänga mina mörkblå så att ögonfransarna smeker mot kinden.

Lägga alla tankar åt sidan... på sängbordet, till i morgons dag.

Tänka på att det är många timmar kvar innan det är i morgon.

Lätt spänd av förväntan dejtar jag nu snart tandborsten. Det skönaste som finns är ju sängen. Löftesrik lockar den med sin mjukhet och med svala släta lakan mot min varma kropp. Fylld med uppfluffade kuddar vill den ta mig i sin famn.

Och jag kan inte säga nej!

Vill inte säga nej.

© Snöprinsessan

Snösaknad

Jag kom på mig själv med att nästan, bara nästan, sakna snö idag. Tänk på lite lagom snö och lite ljusare på kvällar och nätter. Tänk hur väl utegranars belysning matchar snön... lika väl som alla ljusstakar och stjärnor inomhus.

En decimeter snö räcker gott. Mer snö är att ta i för mycket. Den som vill välsigna världen med mer snö kan få ta den snön alldeles för sig själv.

Egentligen räcker det gott med bara lite kraftig frost. Skönt frostmålade löv på marken och en vitfrasig gräsmatta med luddig grässtrån stickande upp lite så där uppkäftigt. Härlig spretande frost i träden. Så där så att de ser lite påpälsade ut. Lite korthåriga...

Och ett strävt lager på gator och vägar... så där så att man kan gå med raska och långa steg utan att dratta på ändan. Som gjort för långa mysiga promenader. Tre grader kallt kan vara lagom. Och naturligtvis en blek decembersol som kikar försiktigt upp över horisonten en stund varje dag. Och som sedan går och lägger sig tidigt och låter månen sköta om resten av dygnets timmar.

Lite norrsken tackar vi inte nej till heller. Livligt frasande och vackert målande med bred pensel över den mörka himlen där endast tusentals stjärnor lyser och den ensamma månen.

Snälla december... ge oss nu vad jag skrivit ovan. Please!

© Snöprinsessan

Före-jul-meditation

Mitt i min guidade före-jul-meditation hamnade jag i de disiga snömolnen ovan en stad lik den på bilden.

Vad jag hade där att göra vet jag inte. Jag skulle ju gå till floden och dricka vatten från vattenfallet strax intill. Men hur jag än gjorde så var jag där uppe bland molnen ovan staden. Till sist kom jag till sans och landade vid floden.

Till och med den milda musiken förändrades där jag var uppe bland molnen. Den blev helt annan och jag tänkte på Orienten.

Sköna härliga Orienten.

Orienten... orientera...

ja, jag orienterade mig rätt till slut. Det var nog tankarna på julens klappar som tagit slut på mig så jag kunde fara iväg vart jag ville. Eller rättare sagt vart själen ville... för det var nog den som var ute på vift en stund. Själv satt jag ju i min favoritstol.

© Snöprinsessan

December säger

Mitt månadshoroskop talar med stora ord.

Jag ska få massor med släktingar på besök till jul. Det ska pratas om allt mellan himmel och jord och en del ska visst vara envisa men jag ska ha överseende med dem och ignorera dem.

Någon känd släkting ska knäppa med fingrarna och på så sätt ordna arbete till mig som jag sedan ska klara av med mina egna kvalitéter. Kommer då att tänka på vad sister Fairy och jag talade om... Men hur visste horoskopet det?

December månad kommer att innebära mer arbete än vila för mig. Och kommer att bli en bra månad. Den ska bli som en vägledare för mig vidare till något bra arbete som jag vill ha. Då hoppas jag att horoskopet och jag är överens om vad jag vill ha. Men så lät det.

Men jag vet ju inte om jag ska tro detta horoskop. Tror jag inte så går jag kanske miste om ett fint erbjudande... och tror jag så kanske jag tror för mycket. Det är inte lätt minsann...

© Snöprinsessan

December längtar

December längtar efter lite snö och en anings kyla.
Stora flingor som dalar ner över min lilla stad. Täcker den med ett tunt skirt lager av vit tyll.

December längrar efter lite snö...
Än så länge har december bara visat alla olika kulörer av grått. Inte precis en färg för julmånaden. Tankarna går till oktober eller april ungefär.

Tankarna borde gå till jullängtan och julpirr. Förväntan och glädje. Men på något sätt döljs detta av allt det grå. December kan inte blomma som den bör göra. December blommar ju i rött och vitt på lång stängel och med krusade band och lackstångstryck.

Tillsammans med grått blir inte julbelysningen lika klar och ren. Den blir diffus och luddig i kanterna. Försvinner liksom bort i intet... istället för att träda fram och spela huvudrollen.

December längtar efter lite tunn och uppiggande snö. Åtminstone lite vackert gnistrande frost på marken där vi går. Frost som kan glittra i månens och julbelysningens sken.

Snälla Kung Bore... det är dags att gå till arbetet nu. Men inget övertidsarbete och inget stressande. Det räcker om du arbetar bara någon timme i veckan. Mer kräver vi inte.

December längtar...

© Snöprinsessan

Förjulsefterlysning

Hej lilla solstråle, var är du?

Ingen verkar ha sett dig på länge. Undrar om du har gått i ide.

Finns du kvar för oss?

Sover du din skönhetssömn eller är du bara lite blyg?
Kom fram du, vi ska jubla och berömma dig. Du behöver inte bli generad för oss. Vi är ju bara vanliga små människor.

Hej lilla solstråle, var är du?

Kom fram nu...
Sluta hänga bakom molnen och vara förlägen. Vi vill se dig. Du behöver inte putsa till dig och bli än vackrare. Vi vill ha dig som du är.

Hej lilla solstråle...

© Snöprinsessan

Decembermorgonmörker

I kolsvärta kliver jag upp ur sängen tidigt på morgonen.
Kolsvärta ser jag utanför sovrumsfönstret. Alltså inget mer än svart.

Min hallampa lyser milt och med tillförsikt.
Jag orienterar mig efter dess ljus. Går mot ljuset.

Vid köksfönstret är det lika kolsvart. Det är som om mörkret vore kompakt och jag kunde känna på det med handen. Det skulle i så fall kännas som en len svart sten... lite slätt och kallt men ändå skönt.

Kolsvärta utanför mitt köksfönster brukar det inte vara. Min ensamma gatlykta är sjuk och lyser inte för mig. Därav decembermorgonmörkrets kolsvärta utanför köksfönstret.

Troligen behövs andra ögon än mörkblå med guldstänk för att se genom kolsvart decembermörker tidigt en morgon.

Kanske gröna ögon. Eller gula...

© Snöprinsessan

Månbada

Jag ska bada i månens sken.

Fullmånen sitter som fastspikad på himlen. Den har dragit en tunn slöja för sitt runda ansikte men syns ändå titta förhoppningsfullt ner på vår jord.

I natt igen ska jag bada i fullmånens sken. Hela min säng är kallt blå av månskenet som lyser in genom mitt fönster.

Genom hela mitt liv hittills har jag sovit i fullmånens sken. Sovit gott och tryggt. Månen har ju sitt nattpass bara för att se till att jag får sova lugnt och i fred. Den håller sitt vakande öga på mig.

Varför det har blivit så vet jag inte. Månen och stjärnorna har alltid varit mina vänner. Och kommer så att förbli. För varför skulle jag byta bort ett vinnande team?

Nu tackar jag dagen för idag. Tar natten i handen och söker upp min bädd i månskenet. När jag slår upp mina mörkblå igen har både månen och natten tagit farväl och nästa skift, dagen, går på.

Ha en skön natt under månskenet!

© Snöprinsessan

Första advent

Blå himmel.
Sol.
Frost på marken.
Några minusgrader.

Första advent. Första ljuset ska tändas. Det går mot jul.
Advent är väntan. Väntan på julen. Väntan på förlösningen på all stress för att hinna klart till den stora dagen.

Men...

om vi inte stressar så kommer julen ändå. För vi vet ju att varje år i december kommer julen. Och varje år kommer julen oavsett vad vi gör. Även om vi inte gör ett smack för att julpyssla, julstäda, julstressa och julflänga... så blir det jul i alla fall.

När julaftonen inträder på scenen är det julafton oavsett vad du hunnit eller inte. Det är bara att konstatera. Går inte att ändra på.

Och vem har hittat på att det ska vara storstädat precis överallt till jul?
Och vem har hittat på att det behövs sjuttioelva olika sorters bröd av alla de slag?
Och vem har hittat på att den som köper flest julklappar vinner det stora julslaget?
Och vem har hittat på att allt, precis allt... ska vara tipp topp?

Går du på den myten så ligger du snart där med hjärtslag i slaget om vem som har värsta och häftigaste julen. Och hur häftigt är det med hjärtslag på julaftonen? Är det då man har vunnit? Det kanske är första pris. Eller hur?

Den som dånar av först vinner. Den som tagit ut sig så i julbestyren att den äventyrar sitt liv till och med. Den som själv inte kommer att bevista julen.

Nä, nu coolar vi ner oss lite och låter julen bli en fridens stund. En stund med avkoppling och samvaro. Tid att andas och reflektera. Omtanke om varandra i stället för tävlan om vem som har gjort mest eller bäst. Vila och utevistelse. En liten tupplur på eftermiddagen.

Så blir allt så bra, ska ni se.

© Snöprinsessan

En ängel gick...

genom mitt hus.

Blåste ut mitt glömda tända ljus.
Låste dörren och drog ner rullgardinen.
Stoppade om mig täcket.
Strök mig över håret.
Gav mig den vackraste drömmen.

Satte sig på stolen nära sängen.
Ställde från sig sina tofflor och fällde ihop vingarna.
Där satt hon hos mig till dagen anlände och jag kom tillbaks från sömnens rike.

Jag tackar för vänligheten att vaka över mig och mitt hus.
Hoppas få dig som gäst fler gånger.
Uppskattar din vänliga omtanke.

© Snöprinsessan

December

Decembermörkret råder.

Det börjar tassa i vrårna. Ljus ska tändas.
Gröt kokas. Lucia träda fram.
Klappar ordnas i hemlighet.

Fejas och putsas. Skrubbas och gnos. Svetten torkas... i glömskan med diskhandduken.

Julmaten ska handlas. Skinkan griljeras.

Tjocka släkten flamberas... nej, träffas i julgemyt. Tomten kommer, och fastnar med skägget i lillgossens batteristyrda leksaksbil.

Mor suckar och känner orken tryta. - "Mer dopp i vår gryta. "

Kalle Anka på tv. Glögg och saffransbulle. Sill och Jansson. Lutfisk och vörtbröd. Nu ska här mysas och firas ordentligt.

- "Mor, hit med mer mat!"

Julen är över snart.

Det tackar Mor för.
Men önskar att något år hinna med att just fira jul.

© Snöprinsessan