Mörkertrötthet

Jag känner en stor trötthet... matthet.

Egentligen ganska skönt just i denna lilla stund.

Vill sova... men ändå inte.
Vill gosa in mig... men ändå inte.
Vill vara nära... men ändå inte.
Vill vara i fred... men ändå inte.

Kan någon bli klok på mig?

Jag vill något annat. Men vad?
Jag vill en känsla. En djup och varaktig härlig känsla. En känsla av att bottna i mig själv, i ett liv, i ett känsloliv... i en hemtrakt. Ett lugn.

Ett lugn... precis som i ett gammalt hus som vet sin plats och sin historia. Precis den känslan. Åh, vad jag saknar den känslan.

Känner mig rotlös och historielös.... utan livlina seglar jag runt i universum. Ingen ser mig och ingen hör mig där jag ropar. Jag vill sitta vid den tända brasan i ett gammalt hus och känna mig som mig själv. Vara mig själv. Tänka för mig själv och tala för mig själv. Göra saker för mig själv. Ägna mig åt mig själv.

Ägna mig åt mig själv och bara vara. Hitta tryggheten och säkerheten, hitta mitt inre jag och mitt rätta jag. Leta mig fram till mig själv.

Utomhus får gärna snön falla... men inomhus är den varma tröjan på, de goa tofflorna likaså och brasorna brinner i öppna spisen och kakelugnarna... liksom alla stearinljusen. Fårfällarna ligger på golvet tillsammans med golvkuddarna. Katten ska smyger runt och spinner, hundarna ligger och mumlar och drömmer om sommar och spring i benen. Amaryllisar i vitt blommar i mina stora gammaldags fönster. I varje fönster lyser en stjärna för att leda den som kommit vilse. Glöggen värmer mitt inre och ger angenäm eftersmak i munnen. Som en mystisk ljudslinga flyter ljuden av Sigur Rós musik i luften.

Där finner jag mig själv...

© Snöprinsessan