Vargamörker

Jag har sett vargens tänder.

De blänker till lite då och då i mörkret. Än här och än där kan jag se dem glänsa som vore de självlysande.

Hör också deras tassande steg. Sakta... smygande... ibland snabba. Känner den fräna doften av dem. Vilddjur.

Men jag är inte rädd där jag går. Jag vet att jag alltid har minst två stycken med mig i mörkret... som bevakar varje steg jag tar. Oavsett var jag går. Jag hör deras flåsande... ser tänderna blänka till. Ett öga som lyser mot mig...

två ögon som tittar på mig.

Fyra ögon möter mina två. Åtta tassar rör sig över marken strax bredvid mig i mörkret. Två svansar. Fyra öron hör precis var jag befinner mig. Inte ett steg kan jag ta utan att de hör mig. Inte ett andetag. Inte en muskelrörelse. Två nosar känner doften av mig där jag går. Känner doften av människa.

Doftar jag gott, som mat?
Eller doftar jag bara en människa som ska bevakas och kontrolleras?

© Snöprinsessan
Andra bloggar om: snöprinsessan, varg, mörker, tänder, öron, tassar, ben, svansar, mat